Intervju med Malin Vessby

Malin Vessby är skribenten som både engagerat och initierat skriver om nutida konsthantverk. Hennes artiklar kan exempelvis läsas i Dagens Nyheter och Hemslöjden, tidigare också i Svenska Dagbladet och Form. För sin insats för svenskt konsthantverk har hon bland annat tilldelats priset KIF:s Vandrande Pinne. Intervjun gjordes av Kristina Möster-Nilsson

Du skriver med stor glöd om konsthantverkets material och tekniker. Vilken är din bakgrund?

Om du menar min utbildningsbakgrund, så är den både teoretisk och praktisk. Dels har jag gått på Konstfacks linje för keramik och glas och innan dess på Capellagårdens tvååriga keramikutbildning. Dels har jag läst journalistik och humaniora på universitetet. Jag började skriva om konsthantverk driven av ren frustration, för att jag så sällan såg något skrivet om det området och jag tyckte det var både konstigt och fel. Kalla det mission om du vill. Dessutom såg jag chansen att förena mina två utbildningsinriktningar, konsthantverket och journalistiken. Sen, vad gäller annan bakgrund, kan man ju tillägga att jag är kvinna, 41 år, vit och från medelklassen.

Hur såg den svenska konsthantverksscenen ut när du började skriva? Hur skulle du beskriva den idag?

Jag har skrivit om konsthantverk i snart tio år. Under den tiden har konsthantverket förändrats, men det har också världen gjort, och det påverkar konsthantverket. För tio år sen hade till exempel inte Internet slagit igenom på allvar. Nu, med nätet, har världen krympt, influenserna blivit fler och spretigare. Det syns. Tidigare var eleverna på konsthögskoleutbildningarna främst från Sverige, idag är de från hela världen. Idag kommer också fler av utbildningarnas professorer utifrån.

Ett annat, av många, exempel på förändring är den ökade teoretiseringen. Idag formuleras idéerna bakom konsthantverket tydligare än för tio år sen. Kanske spelar det roll att högskoleutbildningarna har fått nya direktiv, som lett till att det skrivna ordet intar en allt större plats, ibland på bekostnad av hantverkskunnandet.

Dessutom har det under det senaste decenniet kommit ut flera böcker som väckt starka reaktioner, till exempel Zandra Ahls och Emma Olssons Svensk smak: myter om den moderna formen och danska Louise Mazantis avhandling Superobjekter: en teori for nutidigt, konceptuelt kunsthåndværk. De har gett näring till tidigare rätt tystlåtna samtal, som idag fortsätter genom att andra röster håller med eller säger emot. Tidigare rådde en större koncensus om vad konsthantverk, och bra konsthantverk, är. Idag går åsikterna, och därmed också uttrycken, mer isär. När jag började skriva upplevde jag scenen som mer lågmäld och mer hantverksorienterad än idag. Inom vissa fack, exempelvis inom korpussmidet, ifrågasattes sällan oskrivna regler om hur konsthantverk bör se ut. Idag diskuteras dessa normer häftigt. Inte sällan har sen de diskussionerna lett vidare till fysiska gestaltningar av frågeställningarna. De som har velat ifrågasätta vad som värderas som vackert, har gjort saker som kontrasterar till rådande skönhetsideal, de som velat diskutera hur könsmaktstrukturer påverkar vår fysiska omgivning har gjort föremål som illustrerar det, de som känt sig inlåsta av idéer om vad som utgör gott hantverk har motsatt sig dem…

Under de här åren har också gränserna mellan olika konstnärliga genrer blivit vagare. För den utvecklingen har inte minst det konceptuella konsthantverket spelat roll, en inriktning som växte sig stark under första halvan av 2000-talet.

Finns det skillnader mellan konstkritik och konsthantverkskritik?

Jag tror att det finns en specifik konsthantverkskontext som kan vara bra att känna till om man vill skriva mycket om konsthantverk. Dit hör kunskaper om utbildningar, utställningsmöjligheter, stipendieorganisationer, centrumbildningar och livsvillkor. Även kunskaper om förebilder och föregångare, om material och tekniker, hör till denna kontext. Bara för att man kan något om konst är det inte säkert att man kan något om konsthantverkets förutsättningar. Inom konstkretsar – inte minst inom kritiken – har det länge funnits en beröringsskräck vad gäller att uttala sig om tekniker och material, medan en hel del konsthantverk både idag och tidigare utgår från och relaterar till just material och tekniker. Vill man som kritiker förhålla sig till de tankegångarna, dessa för konsthantverket specifika kunskaper, är det bra att kunna något om det.

Men alla ämnesområden kan belysas från flera perspektiv, därför ser jag inga problem med att personer som definierar sig som konstkritiker tar sig an konsthantverket. Beroende på bakgrund, kunskap och intresseområden ser man olika saker. Och det är bra. Dessutom är gränsen mellan konst och konsthantverk inte alltid skarp, i synnerhet inte när det kommer till det mer konceptinriktade konsthantverket.

Sen menar jag att konst- och konsthantverkskritiken många gånger blir mer lika än de skulle behöva vara för att de tidningar där materialet publiceras har vissa ramar och traditioner som skribenterna måste följa; texter ska börja och sluta på ett visst vis, längden är oftast given, vissa ingredienser förväntas ingå och så vidare.

Hur vill du se att konsthantverkskritiken utvecklas i framtiden?

Framför allt vill jag att rösterna ska bli fler. Det behövs fler perspektiv och åsikter. Sen skulle jag önska att konsthantverket fick en lika naturlig plats i kultursidesbevakningen som exempelvis konst, litteratur, musik och film. Idag styr inarbetade kulturhierarkier vad som syns. Konsthantverket sorteras ofta in under pynt – och livsstilsrubriker. Det rimmar illa med hur scenen faktiskt ser ut idag.

Inga matchande inlägg.