Lorem Ipsum – Artist book

Lorem Ipsum av Mathias Kristersson, upplaga 1500, (Sveriges Konstföreningar och Mathias Kristersson, 2011), ISBN 978-91-9528-4.

Under 2011 arbetade konstnären Mathias Kristersson för Sveriges Konstföreningar med projektet ”Text och Bild” om sambandet mellan text och bild i samtidskonsten. En del av projeketet resulterade i ”Lorem Ipsum” en Artist’s Book.

En Artist’s Book är ett konstverk i form av en bok eller ett bokliknande objekt där boken är konstverket i sig.

Den laddade symbol som bokbålet utgör har alltid fascinerat Mathias Kristersson. Han har tänkt på bokbålet som en gest för att förstöra bildning och han funderar vidare över om berättelsen ligger i boken. Mathias Kristersson har tryckt bilderna av en brinnande bok i en bok så att det blir en bok igen. Titeln, Lorem Ipsum, som är en nonsenstext känd i layoutkretsar, blir till en bild av en text.

Lyssna på konstnären Mathias Kristersson när han berättar om sitt konstverk. Inspelningen gjordes i november 2011 på Sigtunastiftelsen i samband med seminariet ”Text och Bild”.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Läs även:

Den brinnande boken –

en essä av Mathias Jansson

”Det var Chi Hoang Ti,

kung av Tsin,

som lät bygga den kinesiska muren

och bränna alla böcker i Kina.”

I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti som levde på 200-talet f.Kr och som lät bränna en hel del böcker under sin tid som kejsare för att radera ut det förflutna. Under en invasion av Egypten under 600-talet fick Kalif Omar skulden för att ha bränt ner det kända biblioteket i Alexandria med orden: ”Om böckerna i Alexandrias bibliotek inte överensstämmer med Koranen ska de brännas, men om de innehåller Koranens lära är de överflödiga och ska också brännas”. Troligen yttrade Kalif Omar aldrig de berömda orden utan det är snarare resultatet av kristen propaganda mot muslimerna för att visa hur ociviliserade de var. Istället pekar mycket forskning på att biblioteket i Alexandria förstördes i flera olika omgångar. Oavsett hur det gick till så försvann en ofantlig bokskatt för alltid från historiens hyllor. De spanska conquistadorerna var förstås inte mycket bättre när de på 1500-talet så gott som raderade ut alla spår av aztekerna och mayafolkets kulturer. Av de stora boksamlingar som förvarades i mayatemplen återstår idag bara tre skrifter till eftervärlden. Det mest kända exemplet på ett bokbål hittar vi annars i vår egen tid. Det var den 10 maj 1933 som en stor grupp människor bestående av SA-soldater och nazistiska ungdomsorganisationer samlades på Bebelplatz i Berlin och tände ett stort bokbål. Under kvällen brändes runt 20 000 böcker som nazisterna inte ansåg önskvärda. Det var främst judiska författare som Thomas Mann, Heinrich Heine och Karl Marx men även böcker av utländska författare som ansågs ”otyska” som slukades av lågorna. Bokbål har sedan dess varit en stark symbol för diktaturer och totalitära stater och deras försök att begränsa människors tryckfrihet och yttrandefrihet.

Konstnären Mathias Kristersson hade länge funderat kring bokbålets betydelse. Under 2011 när han arbetade för Sveriges Konstföreningar med projektet ”Text och Bild”, om texten och bildens betydelse i samtidskonsten fick han möjlighet att genomföra ett projekt som diskuterar många av de här frågorna. En höstdag samlade han ihop en bunt böcker som han köpt billigt i en second handaffär och tände eld på dem i sin brors trädgård. Medan elden spred sig över boksidorna och förvandlade orden till aska lät han fotografera händelseförloppet. Fotoserien samlades i en bok, en Artists’ book, som dokumenterar och fångar historien om böckerna som brinner.

”I begynnelsen var ordet” står det i Bibeln och redan i Predikaren klagas det över att det inte är någon ände på det myckna bokskrivandet. Men så många böcker fanns det nu inte i världen under Bibelns tid. Det skulle dröja fram till 1500-talet med boktryckarkonsten som boken började spridas till större kretsar och först in på 1800-talet blev boken tillgänglig för en större allmänhet. Genom det skrivna ordet kunde människan börja samla sina berättelser och tankar till texter som man sedan sammanfogade till böcker. Boken visade sig vara en praktisk behållare för att transportera en människas tankar genom rum och tid till en annan läsare. Författaren kunde vara bosatt på en annan kontinent, eller han kunde ha varit död i hundra år men genom boken var det fortfarande möjligt att höra hans röst oavsett avstånd.

Innan boktryckarkonsten och den digitala tidsåldern betraktades därför boken som något exklusivt och unikt. Den var handgjord och kunde bara kopieras genom att man skrev av den för hand vilket var ett mödosamt arbete. Boken hade som lagringsmedium tyvärr en del brister. Om den förstördes var det inte alltid säkert att det fanns en kopia och informationen var då förlorad för alltid. Det kunde också hända att den som kopierade boken gjorde en del misstag eller helt enkelt ”förbättrade” eller censurerade vissa partier efter tidens gällande värderingar. Böcker betraktades av många makthavare som något farligt eftersom informationen kunde ifrågasätta och rubba fastlagda maktstrukturer. Astronomen Galileo Galilei höll på 1600-talet på att bli bränd på bål för boken “Dialog om de två världssystemen“ där han uttryckte den kättiska tanken att jorden kretsade kring solen.  En annan farlig bok hittar man i Umberto Ecos roman ”Rosens namn”. I ett hemligt rum i klostrets bibliotek förvaras den försvunna tredje delen av Aristoteles ”Poetiken” som handlar om komedin och skrattet. Skrattet betraktades av kyrkan som djävulens instrument och bokens innehåll måste därför skyddas från vanligt folk. Den som söker kunskap om bokens innehåll går i romanen en plågsam död till mötes och i slutet av Ecos roman brinner klostrets bibliotek ner till grunden och en ovärderlig bokskatt går förlorad däribland Aristoteles ”Komedin”.

Böckerna brinner upp men betyder det också att kulturen försvinner? Trots att biblioteket i Alexandria brann ner och nästan hela mayafolkets litteratur förstördes och nazisterna försökte utrota den judiska kulturen, så finns det trots allt oerhört mycket kultur kvar i världen. Aldrig i världshistorien har det skrivits så många böcker som idag. Boken är inte längre något unikt objekt. Böcker massproduceras, de har blivit billiga slit- och slängprylar, och man kan köpa en kasse i vilken second handaffär som helst för en femtiolapp. Idag finns det också många andra medier som konkurrerar med boken som tidskapsel för mänsklig kunskap som fotografier, ljudinspelningar, videos och Internet. Enstaka kulturer och enstaka människors tankar kan fortfarande förstöras och glömmas bort men själva den mänskliga kulturen verkar vara en hydra där nya huvuden ständigt växer ut när något blir avhugget. Människan är i grunden en skapande varelse som av rädsla inför livets horror vacui, livets meningslöshet och tomhet fyller sin existens med kultur. Trots årtionden av förtryck och censur kan kulturen plötsligt spira upp och blomstra igen efter år av missväxt. Som en svedjebränd jord där askan ger ny kraft och ur den svarta marken kan en ny arabisk vår plötsligt grönska.

I två av 1900-talets främsta dystopier är kulturen och boken utsatt för en systematisk förstörelse och utplåning. I Ray Bradburys ”Fahrenheit 451” skildras en framtid där det är olagligt att läsa, och människorna hålls i schack med hjälp av droger och lättsamma dokusåpor. Brandkårens uppgift är inte längre att släcka bränder utan att bränna böcker. I “Fahrenheit 451” får vi följa brandmannen Montag som lockas av böckerna och som därför tvingas, liksom många andra före honom, fly från samhället ut i skogen. Här hittar han en koloni med levande böcker, dvs människor som memorerat böcker och återberättar dem för andra. Även om böckerna som objekt har förstörts så lever idéerna och tankarna vidare genom människorna. Det är därför Heinrich Heines har sagt att ”där man bränner böcker bränner man snart människor”. För även om boken som objekt försvinner finns det alltid människor som kan tänka nya farliga tankar. Diktaturer inser därför ganska snart att bränna böcker hjälper föga utan det är människorna som måste brännas, eller spärras in och hindras från att uttrycka sina tankar och idéer. I George Orwells dystopi “1984” bränner staten också böcker för att förhindra att människor ska kunna bevisa vad som tidigare har hänt i historien men man går också steget längre genom att vilja kontrollera vad människor tänker. Det kan man bara göra om man kontrollerar språket och möjligheten att uttrycka sig. Lösningen heter ”Nyspråk” ett andefattigt språk där alla dubbeltydigheter, synonymer etcetera har tagits bort. I slutändan återstår ett språk som gör det omöjligt att uttrycka fel tankar.

I en nyckelscen i François Truffauts filmatisering av Bradburys roman “Fahrenheit 451” blir brandmannen Montag avslöjad och han blir tvungen att själv bränna böckerna han samlat på sig. I närbilder ser man bokomslagen och hinner snabbt läsa titlar som ”Moby Dick” av Herman Melville, ”Far och son” av Ivan Turgenjev, ”Plexus” av Henry Miller och ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë innan lågorna slukar böckerna. I Mathias Kristerssons fotografier är böckerna däremot anonyma. Det syns inte vilka böcker eller författarnamn som brinner på bålet. Det är inte det enskilda författarnamnet som är intressant utan istället boken som objekt. Titeln på Kristerssons Artists’ book är också “Lorem Ipsum” .

Lorem Ipsum används när man gör layout av böcker och tidskrifter. För att skapa en överblick över hur text och bild ska samspela på en sida använder man en nonsenstext som fyller textutrymmet i väntan på den riktiga texten. Den latinska texten, Lorem Ipsum, kommer ursprungligen från den romerska politikern och författaren Marcus Tullius Ciceros bok om etik. I Mathias Kristerssons konstverk brinner visserligen böckerna upp men precis som fågeln Fenix reser sig boken ur askan och blir till en ny bok. Som ett symboliskt kretslopp om kulturens styrka att överleva alla diktaturer och auktoritära staters angrepp på det fria ordet står den brinnande boken i din bokhylla.

Att bränna böcker är idag fortfarande en väldigt värdeladdad handling, men egentligen är det bara frågan om en symbolisk handling. Böckerna brinner upp men det finns fortfarande väldigt många kopior kvar av boken. Det är inte som på medeltiden när en bok brann upp så försvann också all information från världen. Istället är det andra bokbål vi ska frukta. I dagens samhälle är det svårt att förstöra själva informationen eftersom den i många fall är digital och lätt att kopiera. Istället för att förstöra den försöker totalitära stater att begränsa tillgången till information genom att installera brandväggar på Internet som stänger ute och blockerar användarna från att ta del av “farlig” information. Den kinesiske kejsaren Chi Hoang Ti lät därför inte bara bränna alla böcker i Kina utan installerade också världens första brandvägg, den kinesiska muren.

/Mathias Jansson, 2011.